SUCK.
Jag mår inte bra. Jag mår verkligen inte bra. Det är någonting som är fel. Det är alltid någonting som är fel. Och jag fattar inte varför. Varför känner jag mig så ensam? Ensammare än vad jag någonsin tidigare har gjort. Det finns ingenting i nuet som kan få mig glad eller exalterad. Och det får mig att gå tillbaka och tänka på saker som hände för länge sedan. Saker som verkligen borde ligga kvar långt bak i mitt förflutna, men som alltid på något vis lyckas bryta sig loss och komma tillbaka. Jag hatar det. Jag hade faktiskt kämpat. Kämpat för att hålla de tankarna ivägen. Och jag hade lyckats väldigt bra också. Det flöt på som det skulle, alltihop. Men sen var det ju den där blicken. Som alltid får mig att stelna till och känna hur magen blir varm och mjuk.
Det känns så fel när man vet att man har tankarna på fel ställen. Jag borde vara över det där nu. Men dessvärre tror jag nog inte att jag kommer bli det. Åh, fan. Jag kommer sluta upp som min mormor. Och som min mamma. Sur och arg på allt och alla. Klaga på livet stup i kvarten och konstant ha den blicken i ögonen som säger jag står på kanten av mitt liv, vad ska jag göra nu? Jag får väll säga att depression ligger i mitt blod.
Jag fattar inte att jag under en del av mitt liv faktiskt sökte efter någonting att gråta över. Att jag ville ha ett skäl till att vara ledsen. Jag menar, igentligen är det ganska enkelt. Men det är så mitt liv har varit. Jag har konstant letat efter hur jag vill vara (inte vem jag är, det är en helt annan sak) och saker som jag vill ska inträffa. På något sätt har jag aldrig riktigt befunnit mig i nuet.
Det var under en viss period då jag hade så många drömmar om framtiden, men samtidigt inte hade någon som helst möjlighet till att uppfylla dem, som jag kommer ihåg som bäst. Då var det jag och några kompisar. Jag tror det började med att vi villa skriva. Vi läste mycket böcker på den tiden. Sånt som fick oss att vara på nya platser långt, långt härifrån. Det var som en kick på något vis. När böckerna/tiden tog slut tog också alla dessa drömplatser slut. Det var då man kom på att man istället kunde prata om dem. Vi sa att det var berättelser. Man nämnde att man så gärna skulle villja bli författare när man blev stor. Och visst, det kunde vara sant. Men det var inte därför vi gjorde tankekartor, skrev stödord och använde varandra som bollplank med alla ideer. Det var för att på något sätt kunna få alla de drömmar man hade att på något sätt bli värkliga.
Så där satt vi. Tillsammans och berättade för varandre hur man ville att sin karatär skulle vara och vad som skulle hända med just den. Jag vet inte om vi märkte det då. Troligen lite. Men det var verkligen våra drömmar vi satt och berättade för varandra. Det var så vi ville vara och si och så skulle hända och så skulle jag säga, för jag var ju inte feg. Jag var modig och tog ingen skit. Igentligen var det väldigt avslappnande. Men man befann sig väldigt lite i nuet. Det var det som var nackdelen.
Jag är nog fortfarande där någonstans. Jag skriver inte berättelser längre. I sånna fall blir det noveller. Och de handlar inte om mig. Det har jag varit väldigt nogrann med. Man behöver ju trottsallt lite självdistans.
Jag vill möta blicken som får mig att återuppleva alla dessa känslor. Det här är ju helt sjukt. SUCK.
Det känns så fel när man vet att man har tankarna på fel ställen. Jag borde vara över det där nu. Men dessvärre tror jag nog inte att jag kommer bli det. Åh, fan. Jag kommer sluta upp som min mormor. Och som min mamma. Sur och arg på allt och alla. Klaga på livet stup i kvarten och konstant ha den blicken i ögonen som säger jag står på kanten av mitt liv, vad ska jag göra nu? Jag får väll säga att depression ligger i mitt blod.
Jag fattar inte att jag under en del av mitt liv faktiskt sökte efter någonting att gråta över. Att jag ville ha ett skäl till att vara ledsen. Jag menar, igentligen är det ganska enkelt. Men det är så mitt liv har varit. Jag har konstant letat efter hur jag vill vara (inte vem jag är, det är en helt annan sak) och saker som jag vill ska inträffa. På något sätt har jag aldrig riktigt befunnit mig i nuet.
Det var under en viss period då jag hade så många drömmar om framtiden, men samtidigt inte hade någon som helst möjlighet till att uppfylla dem, som jag kommer ihåg som bäst. Då var det jag och några kompisar. Jag tror det började med att vi villa skriva. Vi läste mycket böcker på den tiden. Sånt som fick oss att vara på nya platser långt, långt härifrån. Det var som en kick på något vis. När böckerna/tiden tog slut tog också alla dessa drömplatser slut. Det var då man kom på att man istället kunde prata om dem. Vi sa att det var berättelser. Man nämnde att man så gärna skulle villja bli författare när man blev stor. Och visst, det kunde vara sant. Men det var inte därför vi gjorde tankekartor, skrev stödord och använde varandra som bollplank med alla ideer. Det var för att på något sätt kunna få alla de drömmar man hade att på något sätt bli värkliga.
Så där satt vi. Tillsammans och berättade för varandre hur man ville att sin karatär skulle vara och vad som skulle hända med just den. Jag vet inte om vi märkte det då. Troligen lite. Men det var verkligen våra drömmar vi satt och berättade för varandra. Det var så vi ville vara och si och så skulle hända och så skulle jag säga, för jag var ju inte feg. Jag var modig och tog ingen skit. Igentligen var det väldigt avslappnande. Men man befann sig väldigt lite i nuet. Det var det som var nackdelen.
Jag är nog fortfarande där någonstans. Jag skriver inte berättelser längre. I sånna fall blir det noveller. Och de handlar inte om mig. Det har jag varit väldigt nogrann med. Man behöver ju trottsallt lite självdistans.
Jag vill möta blicken som får mig att återuppleva alla dessa känslor. Det här är ju helt sjukt. SUCK.
Kommentarer
Trackback
