eva j.

Jag har kommit på en sak. Det är så jävla lätt att låtsas vara glad. Det ända man behöver göra att att byta ut vissa ord mot andra och avsluta med ett léende eller en glad smiley. Allt blir så fejk, allt känns så fejk, jag är fejk. Jag har blivit fejk av det. Men det kanske är det som är meningen, att det ska vara lätt alltså, så att man kan lura alla och försöka glömma allt. För visst är det så, det är bättre att vara glad? Men vart går gränsen för fejk? Jag vill inte vara fejk. Men man måste ju, för annars är man ledsen och då blir alla andra arga på än. "Titta, där går hon den där sura tjejen. Vad är hennes problem? Värst bitchen". Jag pallar inte med det där. Det är därför jag sitter ensam på mitt rum idag. Uttråkad med dunkande huvudvärk och glimtar av gamla minnen från förr.
Nu tog orden slut. Jag antar att det inte var någonting viktigt jag ville ha sagt. Det är det aldrig. Men det känns skönt. Nu är en tanke utvärderad, nu är det bara alla de andra kvar. Det kommer nog ta ett tag.